Helige Sigfrid av Växjö

Helige Sigfrid av Växjö är en av Kyrkans svenska helgon, som denna hemsida är dedikerad till.

Troparion till Helige Sigfrid, Ton 4

För ditt tålamod och din nitälskan, helige hierark Sigfrid, har du förtjänat en stor belöning av Kristus vår Gud; ty då du städse arbetat i Hans Kyrkas vingård förlänades du att för all evighet dväljas i Paradisets trädgård. Bönfall honom därför oavlåtligen att Nordens land skall skåda Hans frälsning samt att våra själar må bliva frälsta.

Kontakion till Helige Sigfrid, Ton 3

Full av gudomlig strålglans förmådde du icke uthärda att andra vandrade i hedendomens mörker; därför, o Sigfrid, lämnade du ditt fädernesland och färdades till de avlägsna länderna i norr för att bringa frälsningens ljus dithän, på det att folket där må giva ära, pris och tillbedjan åt Gud intill tidens ände. Helige hierark fader Sigfrid, bed till Gud för oss!

Sigfrid hörde, i likhet med den helige biskopen Unni (död 936) som var verksam i Västergötland, till en av familjerna som härstammade från Skandinavien och som utvandrade till brittiska öarna någon gång på slutet av 800-talet. Detta vet vi bland annat genom att hans ursprungsnamn enbart förekommer i det medeltida England hos familjer med nordiskt påbrå. Själv föddes han under en annan halva av 900-talet. Om hans barndom är föga känt.

På grund av den geografiska närheten och den myckna kontakten med de brittiska öarna finns det flera kristna i Västergötland redan i början av 900-talet. Vid samma århundrade kan stora delar av Västergötlands land räknas som kristnat. Källan som kung Olof Skötkonung döptes i är uppkallad efter ett av Irlands största helgon, den heliga Brigida av Kildare, vilket är ett av många tecken på den nära kontakten. Även helige Sigfrids missionsgärning har sina rötter i just det iro-skotska missions- och pilgrimsidealet. Helgonet var en missionsbiskop, det vill säga en missionär som vigts till biskop för att kunna grunda kyrkor och konfirmera troende. I tidiga källor om honom kallas han "ärkebiskop av York", trots att ingen ärkebiskop med det namnet finns i ärkestiftets annaler. Istället tror man att folket kallade denna missionsbiskop från de brittiska öarna "biskop av York", efter att York (Jorvik) var den mest kända staden i Danelagen.

Helige Sigfrid kom för första gången till Skandinavien tillsammans med det norska helgonet Olav Haraldsson. Helige Olav omvände sig till kristendomen under en lång vistelse i England. Han tog med sig flera kristna präster och munkar tillbaka till Norge, bland dem helige Sigfrid. Efter att ha verkat i Norge en tid reste helige Sigfrid tillbaka till England. Olof Skötkonung, sedermera svärfar till Olav Haraldsson, inspirerades av sin blivande svärsons kristna tro och vände sig till kung Ethelred II i England med önskan om att denne skulle skicka missionärer till sitt Sverige. Biskop Sigfrid, som brann av nit och iver för Kristus och som redan hade viss erfarenhet av de skandinaviska förhållandena, hörsammade kallelsen. Han tog med sig sina systersöner, munkarna Unaman (präst), Sunaman (diakon) och Vinaman (hypodiakon). En engelsk källa nämner att helgonet kunde "predika för svearna utan tolk", vilket kan ha med hans tidigare vistelse i Skandinavien att göra, eller också med hans rötter i dessa trakter. Till Sverige kom de fyra engelsmännen så småningom efter att först ha avlagt en kort visit hos den engelskvänlige danske kungen Sven Tveskägg, son till Danmarks första kristna kung Harald Blåtand. De begav sig därifrån till området Värend i södra Sverige, närmare bestämt Hagaby, två mil sydväst om dagens Kalmar. De tre systersönerna stannade kvar där och förkunnade evangeliet för hedningarna och lyckades bilda en kristen församling i Växjö. De inflytelserika "tolvmännen" lär ha varit bland de första som lät döpa sig. Dessa var, enligt Tiohärads lagsaga, representanter och domare för folket i Värend vid denna tid.

Helige Sigfrid fortsatte emellertid själv till Västergötland, närmare bestämt Husaby, där kung Olof residerade. Olof närde en önskan om att bli kristen, något som hans redan etablerade kristna myntprägling tyder på. Var vore väl en bättre plats att besegla denna längtan efter dopets heliga sakrament än i det landskap där Kyrkan redan var stark och levande? Helgonet undervisade noggrant kungen och hans hus i den kristna tron. Han lät sedan döpa dem i Heliga Brigidas källa i närheten av kungens borg. Kungens dotter Ingegerd lär också ha blivit döpt vid detta tillfälle. Hon giftes sedermera bort med storfursten Jaroslav den vise av Kiev omkring år 1019. När denne dog trädde hon i kloster och blev vid sin död helgonförklarad under sitt namn som nunna, heliga Anna av Novgorod. I Husaby anlades också en träkyrka. I likhet med Varnhems träkyrka från slutet av 900-talet ersattes träkonstruktionen något sekel senare av sten. Kungen gav Kyrkan gårdar, så kallade "skötningar", från vilket hans epitet stammar. Med hjälp av dessa gods kunde stiftet i Skara så småningom växa fram.

Helige Sigfrids iver att nå det svenska folket med Kristi evangelium gjorde att han begav sig ut på många missionsresor. Källor som han döpte de nyupplysta i bär idag hans namn. De finns bland annat i Norra Lundby, Utvängstorp, Kölingared och Senäte. I Utvängstorps lutherska kyrka bevaras ännu idag resterna av helgonets vandringsstav. En tradition gör gällande att han var verksam ända ner mot Göta älvs mynning på Västkusten, vilket göteborgska namn som Sankt Sigfridsgatan och Sankt Sigfridsplan minner om. Den Onde såg dock med bitterhet på Kristi evangeliums framfart över det hedniska Sverige. Han upptände en mordlust hos de tolv som blivit döpta i Värend. Eftersom folket förstod att Unaman, Sunaman och Vinaman var heliga män, fruktade ogärningsmännen folkets reaktion om de öppet skulle döda dem. Därför kastade man lott om vem som skulle utföra djävulens verk. Lotten föll på Gunnar Gröpe, som en kulen natt dödade gudsmännen och högg av deras huvuden. Huvudena lade han i ett kar vid vilket han fäste en stor sten som sänke. Karet kastade han i den sjö som låg norr om kyrkan i Växjö, som nu heter Helgasjön. Så småningom nåddes helige Sigfrid av nyheten att hans tre landsmän och medbröder lidit martyrdöden. Han begav sig genast till Växjö, tyngd av sorg. När helgonet anlände bad han till Gud att han skulle finna martyrernas huvuden. När han gick ensam i skogen en natt såg han tre ljuslågor sväva över sjön. De rörde sig mot stranden. Nyfiken tog han av sig skorna och vadade ut till ljusen. Under ljuslågorna såg han karet med martyrernas huvuden i, flytande på sjöns yta. Sigfrid skrinlade huvudena i kyrkan i Växjö, och de tre martyrerna kom snabbt att vördas som helgon.

Olof Skötkonung anlände snart till Växjö med en stor skara stridsmän för att utfärda dödsstraff för mördarna. Han hindrades dock av Sigfrid som bad honom vara barmhärtig. I stället fick mördarna dryga böter. Dessa böter, och ytterligare kungliga "skötningar" i form av gåvor och jordagods, användes till att bygga upp Växjö stift i Småland. Det var också där som Sigfrid fortsatte sitt missionsverk. Likt i Västergötland blir helgonet i Småland ihågkommet genom de många källor som bär hans namn. Det rör sig om källorna i Alsheda, Vrigstad, Femsjö och Ljungby, samt i Växjö.

Sigfrid dog i frid i Växjö den 15:e februari omkring år 1045-50. Han begravdes i Växjö domkyrka, och kom snabbt att vördas som helgon.